Nazistavhoppare förtjänar vår respekt!

De flesta av oss kommer aldrig att göra en så stor förändring i livet som avhoppade nazister gjort.

 

För två veckor sedan besökte min mor Eugenia Göndör Polen för första gången på 74 år. Med på resan var också två före detta nazister.

I en kurs som är utformad av Segerstedtinstitutet för att utbilda lärare och andra att arbeta mot nazistiska uttryck ingår en resa till Polen. Knappt tusen sidor litteratur ska dessutom redovisas i två skrivuppgifter. Mycket kan sägas om både resan och kursen och inte minst om min mors bidrag. Men eftersom det är min mor så skriver säkert någon annan bättre om just det än jag.

Däremot gav resan mig två nya insikter. Mötet med dem som på olika sätt arbetar i direkt anknytning till problemet gav mig nya perspektiv på vad arbete mot radikalisering kan innebära. Det är människor som vill och som satsar på att skaffa sig förutsättningar som behövs för att möta ungdomarna. De jobbar dagligen för att förhindra att ungdomar ska hamna i miljöer som dels skadar dem själva, dels riskerar att skada Sverige. De varken syns eller hörs offentligt. De har inte tid med sociala medier. De arbetar i den första linjen. De gör grovjobbet.

Mötet med de två avhoppadenazisterna gav mig också en insikt. Daniel L. är 30 år. Han umgicks med oberoende organisationer samt tillhörde mestadels Nationalsocialistisk front (NSF) och lämnade rörelsen för sex år sedan. Kimmie Åhlén är 28 år och var lokal ledare för NSF 2007. Han debuterade som skinnskalle när han var tolv år och lämnade rörelsen 2009.

De flesta av oss kommer aldrig att göra en så stor förändring i våra liv som de har gjort. Jo, det stämmer. Många byter åsikter i livet och tar sig från en miljö till en annan. Gör det som kallas klassresor. Men i deras fall är det mer än så.

Precis allt som finns i världen utanför de nazistiska miljöerna är i deras ögon en del av en konspiration som de hatar varje dag, hela dagen. De sociala koderna är helt skilda från varandra och de föraktar till och med beteendet utanför sin egen miljö. Tatueringar som tätt slingrar sig över deras armar vittnar om vad de tidigare velat signalera till omvärlden.

De har levt i en annan värld där våld, rasism och glåpord ger snabb bekräftelse och uppskattning. Normalt sett är föräldrarna inget att räkna med. Den som lämnar gruppen ses som förrädare. Och eftersom de ignorerat skolan finns ingen studievana. Därmed blir även den första erfarenheten av skolgång fylld av motgångar. Förflyttningen innebär att plötsligt vara helt utan stöd eller bekräftelse.

Nej! Jag menar inte att de ska ses som offer eller att någon ska tycka speciellt synd om dem. Det är heller inget de själva efterfrågar. Däremot behövs förståelse för hur komplicerat det är att förflytta ungdomar från en värld till en annan. Och ja, det krävs tydliga regler, förväntningar och krav på uppförande. Men bakom allt detta ligger hårt arbete. Inte minst är det ett hårt arbete för dem som genomgår själva förflyttningen. Och det i sig förtjänar respekt.

----------------------------------------

 

Denna krönika är skriven av Eugenias son Eli. 

Kände att jag ville dela med mig av hans tankar av resan!

Tack Eli för att jag fick dela med mig av denna!